.

Vaknade med en känsla av att taket i lägenheten sänkts ner. Taket var bara någon centimeter ovanför huvudet och det var svartmålat. Luften var kvav och de luktade instängt. Det var trångt och rädslan jag hade i all tro att takets tyngd skulle släppas rakt ner på mig var stark. Om det skulle ha skett hade jag blott blivit en fläck, en sörja liksom en mosad fluga. Jag var andfådd. Andfådd för att inte veta om jag skulle hinna springa ut ur längenheten innan taket rasade, eller om jag skulle bli fastklämd och behöva utsättas för en enorm smärta. Det knakade och jag vågade knappt andas, i rädsla av att de skulle svartna för ögonen för mig och jag visste att om jag öppnar ögonen igen så skulle jag då befinna mig på "andra sidan". Efter en stunds intensivt tänkande beslöt jag att jag skulle springa ut ur lägenheten med Akhela. Just när jag skulle smyga ut ena benet från täcket känner jag att jag sitter fast i sängen. Jag är inte bunden, inte fast surrad eller något sånt. Men min kropp är fastgjuten i madrassen som är stenhård, liksom sement. Taket knakar igen. Jag har inte sett att de kommit närmre mig, men det känns så i alla fall. Mobilen som alltid annars ligger på nattduksbordet ser jag inte. Det enda jag kan röra är ögonen i stort sett. Jag börjar skrika rakt ut... men luften finns inte ... det kommer inte ett ljud från min strupe. Inte ens ett väsande hörs. Det är helt tyst och mina andetag hörs inte heller längre. Men jag känner ändå hur jag andas. Jag fortsätter skrika i hopp om att de snart ska ta ton. Men de händer inte. Svettpärlor ringlar ner från pannan. Jag gråter och mitt inre skriker allt vad de kan. Men, till vilken nytta? Ingen vet vad som händer. Ingen kan hjälpa mig. Jag är inställd på att jag kommer att dö. Det är lika bra att försöka ta det lugnt och bara invänta taket som ska kväva och mosa mig.

Jag ligger och blundar. Blundar och väntar på att de ska va över. Jag börjar tänka på de som skulle sakna mig när jag försvinner. Först verkade listan väldigt kort, sen blev den väldigt lång. Taket rasar neråt, jag skriker allt jag har. Men det gör jag förgäves. Nu snuddar de svarta taket min nästipp och nu är de kvavt på allvar. Varmt och kvavt och jag är genomsvettig plus att tårarna rinner som de vore en fors. Nu kan de inte vara många minuter kvar tills de är över?! Låt de gå undan! Rasa då takjävel! Rasa. Rasa. Rasa NU! Jag ligger och pratar inombords för mig själv. Varför händer det mig? Är de någon som vill hämnas på mig? Har jag gjort nåt fel som jag ska straffas för? Är det planerat allt detta? Vem skulle vilja göra mig illa? Tankarna for omkring i huvudet som en virvelvind som inte kan lugnas ner. KNAK! Taket vilar mot min näsa, de spränger i näsbenet. Det är ett fruktansvärt tryck. De gör så ont. Vid nästa knak som kommer, kommer näsbenet att knäckas. Jag vill ge upp, jag vill kämpa men kraft och energi är inte i bruk, de är bara PANIK I HELA MIG!

Det ringer någonstans långt, långt borta... jag känner inte igen signalen alls. Men allt efter signalerna går kommer ljudet närmre och närmre, tillslut inser jag att det är min mobil som ringer men de är svart för ögonen och jag ser ingenting för taket. Av bara en reflex viftar jag med armen för att försöka få ansiktet fritt. Kudden åker bort från ansiktet och jag inser att allt bara var en dröm. En dröm som var som att ha panikångest. Men som tur var de bara en dröm! Fy fan..