.

Du tog mina känslor + hjärta i din hand.

Du kramade sönder allt

å kvar låg en liten hög med sand.

Jag räckte aldrig till för dig.

Eftersom jag inte dög, bad jag dig gå din väg.

Förstår inte varför du inte släppte taget om mig.

Jag vill inte bli någon annan för att passa in.

Du gillade mig inte tillräckligt för den jag var.

så det var inte menat att jag skulle bli din.

Att hålla på fram och tillbaka

det var inte min grej.

Det skulle bara fler problem framöver orsaka.

För bakom allt jag sa och gjorde med dig

så visste du så väl

att det låg känslor som kändes inom mig.

Även om du sa samma sak

så visste du lika väl som jag

att det var bara jag som var ärlig och rak.

släpp taget och låt mig gå.

Tror vi klarar oss bäst

utan oss två!

Har ikväll gått igenom massa gamla dikter jag skrivit genom åren.

Å fann denna som jag helt hade glömt av.

Men när jag läste den mindes jag såväl hur jag kände JUST DÅ,

när jag skrev den.

Livet har då varit en beg-och-dal-bana på gott och ont ;-)

Livet är inte alltid en dans på röda rosor,
å det är inte alltid lätt att hålla tårarna inne,
ibland  brister det och man blir så liten på jorden.
Både igår och idag var det en sådan dag...

Då är det guld värt att ha någon som Dig,
som får en att tänka på 
saker som är bra.
.
Att ha någon som Dig som får mig att
glömma det som är jobbigt, 
å som får mig att skratta hjärtligt,
å som alltid finns där,
å som lyssnar och vill förstå
och som förgyller mitt liv,
till nåt alldeles speciellt!

Så länge vi har det bra tillsammans,
så kan de få gå hur det vill med allt annat.
Å även om jag ibland känner mig lite vilsen
så vet jag en sak helt säkert,
å det är att:
Jag har Dig ♥

Jävligt rolig blogg jag har, jag vet!!!!

Men nu får ni veta allt... Vem har ett privatliv idag egentligen? Inte många...å jag är väl en av de som skiter i vilket. Jag är inte mer än en människa och har problem som alla andra..skillnaden är bara att jag inte är blyg för att skrika ut dom! Jag skäms inte över mina problem..dom är en del av mig så länge som dom gnager mig... men jag hoppas såklart att jag blir kvitt dom en vacker dag!

Men det är inte lätt att skriva nåt när man inte kan formulera sig.

Har hur mkt som helst som jag vill spy ut men de blir bara rörigt!

*Det är lite trassligt på jobbet...

*Det går åt helvete på kärleksfronten.. eller så kanske de går bra när man nu vet...att de kanske inte va så bra som man trodde?!

*Bearbetar fortfarande alla känslor efter aborten...som inte vill låta mig gå vidare..men de går bättre å bättre men jag kommer aldrig bli kvitt mina funderingar...om man gjorde rätt?!...!

*Å nu tänker jag söka en ny utmaning...ny utbildning.. får väl se hur de går.

Men man måste försöka! Det kan inte bli värre än  att man misslyckas!

Har som sagt så mycket inombords som jag vill skriva ut men hur jag än sitter och försöker formulera mig så blir de inge bra.

Jag vill inte hänga ut någon, jag vill inte ge någon ett leende inombords som inte förtjänar att veta ... jag vill heller inte säga mer än jag vågar stå upp för...men nu får de fan bli som de blir.

Det är faktiskt min blogg...å där skriver jag ut de JAG vill...å har ni åsikter om det så ring eller maila eller nåt. Inga namn nämns i alla fall...men du som vet med dig att de är dig jag skriver om...kan väl knappast säga att de inte stämmer de som jag skriver?!

Livet är periodsvis problematiskt och vad är egentligen problemet?

Jo de kan jag lätt svara på, för egen del så är de största problemet att hitta någon att älska...

Men börjar tröttna på att ge av mig själv till 100% och inte få tillbaka ens hälften...

Det tär på krafter, självförtroende och inte allra minst så tar hjärtat stryk...å man känner sig misslyckad. Jag VET att jag inte SKA känna mig misslyckad, med det GÖR JAG!

Fick igår veta att jag lever...av en vän som verkligen gjorde klart för mig hur illa jag lever mitt liv. Och jag kan inte mer än hålla med..för hennes ord var så sanna även om de sårade mig och gjorde mig mycket ledsen.

Varför nöjjer jag mig alltid med så lite när jag är värd så mycket mer? Jo för att jag inte intalat mig det själv. Jag tror inte jag förtjänar bättre än de jag lyckas få... och ja, jag är otålig...kanske där det går åt helvete oxå... jag ger sällan någon intressant själ.. nån tid...allt ska ske så snabbt...och jag är även allt för snabb för att döma ut nån som knappt fått chansen att visa framfötterna för de finns nåt litet som jag stör mig på.

Och de få gånger jag gett det tid att i lugn och ro ”lära känna” ...så skiter det sig i alla fall...

Efter att ha trånat efter en man som redan har tjej, i över ett år...i hopp om att han skulle lämna henne för mig så hann jag inte bara bli sårad tusen gånger utan och riktigt jävla förälskad.

”Vi” fanns egentligen bara i skymundan där ingen annan kunde se, höra eller veta om oss. Jag trodde så starkt på oss för de vi delade var så STORT, spännande och ja jag kan inte förklara känslan... även om jag aldrig blev bekräftad bland folk med denne man så blev jag totalt söndersmickrad när vi väl sågs å var själva. Ni får skratta åt min blåögdhet, men jag trodde verkligen på oss. Verkligheten fanns såå långt borta och jag var mitt inne i nåt så fantstiskt. Hade de inte varit för att En vän och mina föräldrar fått träffa denna prick, så hade jag nog jag själv börjat fundera på om han verkligen fanns eller om allt var en dröm. Många gånger kändes det som om vi levde i en saga eller en dröm..

Otåligt stod jag honom trogen vid hans sida medan han själv inte visste vad han skulle ta sig till..med sina två kvinnor i sitt liv. Men denna väntan gjorde mig bara mer och mer frustrerad..

Jag bli less på att vänta... å eftersom han aldrig lämnade henne, så lämnade jag honom. Jag orkade inte mer. Det sårade mig så mycket att alltid vara den andra kvinnan. Även om han sa ”jag älskar Dig” till mig.

Jag ville inte dela honom med någon annan... jag ville ha honom för mig själv.

Och jag mådde/mår ständigt dåligt av att det fanns en person som inte visste nåt... flickvännen...

Hon var/ är helt ovetandes...alla våra möten som skett ...här, i deras hem..på hans jobb...våra små bilturer runt om i stan... å inte tala om helgen som spenderades på hemmaplan på ön. Har jag och hon delat på samma smicker? Eller va orden bara till mig? Känslorna vi delade så tätt intill... jag ville aldrig släppa taget om hans hand.. hade aldrig kännt mig så sedd, som i hans blick..hade aldrig kännt smaken av så mycket kärlek, som i hans kyssar.,,Delade jag allt det med henne? Måste även påpeka att jag aldrig tidigare gråtit ut en sådan smärta som han gav mig...allt var inte underbart, det var plågsamt oxå. Å de gjorde ont i hela kroppen...å jag vet att det gjorde jäkligt ont i dig att se mig så ledsen.Om hon bara visste.. Att en annan kvinna legat i hennes säng.. Han valde henne, men fortsatte träffa mig... varför? Och hon är helt ovetandes...

Jag har själv varit den som fått reda på att pojkvännen varit med andra..å den känslan är förskräcklig. Fattar egentligen inte hur min moral kunde sjunka så lågt till att jag blev delaktig i nåt sånthär.. men jag erkänner det. Även om de inte va jag som var otrogen...så skäms jag över mitt handlande samtidigt som jag inte ångrar en sekund som jag delat med denna människa. Sveken, kärleken och ja allt har på nåt sett berikat mig med nya erfarenheter även om de skedde på ett dumt sätt.

Men de är väl först nu jag insett att de inte är någon ide att hoppas på denne man... han kommer aldrig lämna de han redan har, för mig... ?!
Hade jag varit tillräckligt speciell så borde han lämnat henne för länge sen...

Jag förstår Dig, min vän som blev så arg på mig igår..”-.Hur i helvete täntke Du? Hur fan kan Du göra så mot DIG SJÄLV? Tillåta dig själv att komma i andra hand och att han ska få välja...”

Jag finner inga ord..jag vet inte.. jag blev blind..å jag tappade mitt förstånd totalt. Jag var för kär!!

Jag började gå vidare så gott jag kunde och så dök de upp en fin själ i min tillvaro...även om jag inte avslutat all kontakt med föregående man helt, när vi först träffades...

Ingen fick veta, höra eller oss se...
Jag fick i många korta stunder vara en prinsessa
Men i hemlighet och i skymundan skulle allt ske.

Vi älskade, allt var hett, vi brann!
Men han lämnade aldrig flickvännen som han sa...
Jag gav upp hoppet och försvann.

Sen kom DU, in i mitt liv som en läkande medicin!
Du la om såren, du bedövade smärtan.
Så enkel, så äkta och så fin!

Sakta men säkert släppte jag in dig,
Du hade inga krav eller förväntningar av mig.
Vilket kändes tryggt och bekvämt för mig.

Vi hade ingen brådska, vi fortsatte att utforska varann,
Kravlöst och avslappnat delade vi närhet.
Och känslan bakom allt kändes så äkta och sann.

Du kom in i mitt liv som en läkande medicin!
Du la om såren, du bedövade smärtan.
Så enkel, så äkta och så fin!

Av mig..-09


Dennan enkla, äkta och fina människa som kom in i mitt liv som ett energiknippe! Efter att ha setts i 6 månader fick jag svar på tal när jag frågade vad de va vi delade egentligen.. fick ett mycket ärligt och bra svar å de uppskattade jag verkligen!men han var inte i samma fas i livet som jag... å ville inte ha nåt seriöst förhållande.

Det var JAG som dumt nog inbillade mig att de fanns mer känslor inblandade än vad det faktiskt gjorde...även om jag ibland tvivlar på det.. för de kändes faktiskt som de fanns känslor som var besvarade!
Men oavsett så har jag aldrig kommit underfund med varför jag förtjänar att få så kalla svar när vi skriver...när den kyliga sidan aldrig existerat när vi har setts... men hela tiden funnits när vi skrivit till varandra. Men visst, man är på olika sätt...men de är förbannat jävla tråkigt på en sån fin människa som alltid annars är så sjukt rolig & trevlig. Men hoppas vi kommer kunna vara vänner ändå.

Allt känns som en stor jävla gröt! Kan de förstås?

Jag saknar de jag nyss hade, jag ångrar att jag sabbade det... men samtidigt vet jag att ja saknar det bara för att jag inte ORKAR ge mig ut på okänt vatten och börja om från början ...på ruta ett igen...!

Känner mig inte redo för nåt nytt heller...det är för mycket som inte hunnit släppa..de vore inte snällt mot den andre att ge nåt försök även om Du nu vet den senaste storyn av mitt liv.

Jag pallar inte att ha några krav på mig... Jag måste få ha mina dagar...då jag känner mig stark, då jag känner mig misslyckad, då jag är ledsen eller då jag är stolt över att jag fortfarande står med båda fötterna på jorden mm..!

Jag kan inte ge av mig själv, om jag inte är hel...å just nu är jag inte det!

Å jag blir inte hel genom att hitta nån ny stjärna utan jag måste bli de på egen hand innan jag släpper in nån ny... så känner jag.

När allt känns skit...!

Även fast jag känner mig misslyckad,
Känner jag mig stolt över att ha lyckats att försöka ta i tu med det som är jobbigt.
Även om jag känner mig svag, så är jag stark som fortfarande kämpar på.
Även om jag känner mig oälskad, så talar mina vänner om för mig att de älskar mig.
Även om jag känner mig ensam, så har jag alltid någon att ringa.
Även om jag gråter, så vet jag att någon gång slutar tårarna rinna.
Även om jag saknar trygghet, så finner jag den i mina vänner.
Även om jag är kramsjuk, så har jag alltid någon att krama.
Även om jag tröttnat på livet, finns det alltid någon som vägleder mig upp på vägen igen .
Även om jag börjar deppa ihop, så kommer någon märka det och hjälpa mig ur det.
Även fast jag inte orkar mer, så tankas jag med styrka omedvetet.
Även fast jag inte vill ha någon annan än Dig just nu, så kommer jag förr eller senare släppa in någon annan in på livet.
Även om jag inte tror på mig själv, så vet jag att andra gör det.
Även om jag inte tror det kommer gå bra för mig, så sägs det att det kommer det visst att göra!

Det finns hopp om ljusare tider även om de är mörkt och tungt just nu...

Dikten är skriven av mig...

I sommar har jag jobbat som en tok!
Men har oxå badat, myst, träffat vänner, slappat och hunnit läsa EN bok!
Har i sommar utnyttjat varje dag från tidig morgon till sen natt.
Denna sommaren helt underbar har vart.
Sorgen efter farfars bortgång bär jag med mig varje dag.
Men minnena och allt vi delat ger kraft till nya andetag.
Man ska verkligen ta vara på nära och kära som man runt om sig har,
för så fort det kan gå, å de till "andra sidan" far.
Det har varit soligt, varmt, blåsigt, åskat och det har kommit massa regn.
En jädrans massa fästingar och i skogen en förvuxen terräng.
Har sett många ormar i år.
Att jag tycker om dom, är det inte många som förstår.
Det har varit invation av getingar de är äckliga små djur.
Har mördat flera hundra hoppas ingen djurvän nu på mig blir sur.
Har sett nya platser och prövat på nya grejjer.
Har lärt mig mer Tjörnmål, så nu jag nästan förstår vad de säger.
Akhela har lärt sig så mycket nytt under sommarens gång.
Och för första gången känns det som om att sommaren har varit lång!!!

Vill tacka alla som har delat sommaren med mig!!!
Har många nya fina minnen nu, som jag till Karlstad tar med mig!





Tack mamma och pappa för en underbar sommar!!!

Här är texten på den låt jag skrev till min farfar, som jag sjung på hans begravning.
Så nu kan ni läsa den, förlåt att jag inte lagt ut den tidigare men har inte orkat.
Men här är den.

Min älskade farfar
Fast du är borta nu så finns du ändå kvar, för du är nära inom mig.
För i mitt hjärta bär jag med dig hela livet, du är en del utav mig.
Min älskade farfar
Min älskade farfar.

Ett såpass långt och värdigt liv som du har haft, är det inte många som får.
Ett liv fyllt av glädje å vänner runt om.
Ett liv fyllt av kärlek, musik och av sång.

Fast du är borta nu så finns du ändå kvar, för du är nära inom mig.
För i mitt hjärta bär jag med dig hela livet, du är en del utav mig.
Min älskade farfar
Min älskade farfar.

Livet går vidare men det som jag alltid har.
Är minnena av dig de föralltid stannar kvar.

Fast du är borta nu så finns du ändå kvar, för du är nära inom mig.
För i mitt hjärta bär jag med dig hela livet, du är en del utav mig.
Min älskade farfar
Nu tar jag farväl...

Av: Mig till Dig Faffa!

Vila i frid!!!