.

för att fantasin sätter hinder, för tänk om det skulle utvecklas till något. När vi inte kan umgås med människor som vi tror är under vår status, men inte heller kan umgås med dem vi tror är över vår status. När ålder mellan vänner spelar in, man kan ju inte vara vän med någon som är så mycket yngre eller äldre.

Allt detta gör att vi blir ensamma i vår egen illusion om vart vi hör hemma. Om vi inte låter hjärtat få vara med och säga sitt, utan kutymen får styra kommer vi att omgärda oss med människor som inte tillför oss något, som inte utvecklar oss och som vi inte egentligen har så mycket gemensamt med. Vi själva blir stagnerade. I vår trångsynthet tappar vi dem som verkligen är betydelsefulla för oss.

Men… Vi har alla människor i våra liv, eller har haft människor i våra liv som vi trivdes bra med, som fick oss att skratta tills tårarna fyllde våra ögon, som fick oss att oroa oss, känna och glädjas i en salig blandning. Men så kom livet emellan för oss alla och kontakten tunnades ut, tiden för att rulla runt i gräset, och berätta otroliga historier ebbade ut. Ju mer tid som förflyter mellan mötena, desto svårare kan det vara att våga ta upp kontakten igen. Ändå känner vi alla lika dant, men ingen vågar egentligen ta det där steget med rädsla för att vår vän ska tycka att vi är underliga som tar kontakt efter så lång tid. Kanske är vi dessutom rädda för att vi ska bli brutalt avvisade. Men oftast är sanningen en helt annan.

Att få kontakt med sin vän igen, visar ju också på hur viktiga vi är för varandra, trots att tid runnit under broarna. Att vi fortfarande har en möjlighet att kunna ta kontakt, för det vi en gång hade, finns ju där trots att livet ibland sätter krokben för vår tid.

Riktiga vänner kan försvinna under lång tid, man kan återuppta kontakten och det känns som om det vore i går. Orden man vill förmedla till sin vän väller ut ur munnen och samtalen blir långa och hjärtliga. Då har du hittat din riktiga vän, den som alltid finns där. Den som får det att kännas som om tiden stått stilla. Den som känner dig och det vem du är men ändå inte rynkar på näsan åt dina påhitt.

Så… Det är kanske dags att böra titta i sin telefonbok och bara så en signal till de där som får hjärtat att kännas lite varmare. Att låta hjärtat vara med och ta ansvar för sin egen lycka. De som får dig att må bra, är ju självklart de du ska ha i ditt liv.