.

Har ikväll legat å snackat massa om kärlek med en polare som inte heller vet om man kan släppa den stora kärleken och släppa in en annan i hans ställe.

När vet man när det är dags att sluta hoppas?

Sluta hoppas på att man ska få den enda personen man verkligen älskat.

Hur övertalar man sitt hjärta att släppa in någon annan?

När ska känslorna ge vika och inse att de inte är någon idé?

När ska drömmarna upphöra och ändra riktning?

Är rädd för kärleken. Är rädd för den smärta den kan orsaka.

Men vågar ändå tro på den stora sanna härliga kärleken.. i smyg.

Även om både han och andra säger att man är en underbar tjej, tvivlar jag på om jag någonsin kommer bli lycklig tillsammans med någon annan än med mig själv.

Lycka finner jag inte i någon annan, den finner jag i mig själv, men vill dela den med någon som tillför mer lycka.

Ångrar inte att de inte blev något mellan mig och honom.
Så lärorikt det var att fått känna på hur ont det kan göra samt hur synen på kärlek vuxit.

Att älska någon handlar inte bara om att bli älskad, utan även att älska sig själv också!

Jag är verkligen stolt över den person som vuxit fram i mig.
Ska man ge upp eller fortsätta hoppas?
Jag vet inte om jag klarar av ännu ett nej.

Det kan inte bli värre än det varit, så vad har jag att förlora? Allt och inget!

För varje samtal vi har, blir jag bara mer övertygad om att han är den rätte.

Men har jag det som han vill ha?

Jag vill inget annat än att se honom lycklig och är det inte med mig så får jag så snällt låta honom gå.

Önskade att man kunde se in i en annan persons känslor och se med bilder hur stark kärleken är.

Ni kanske tycker detta låter patetiskt, men jag kan inte hjälpa att jag inte kan släppa känslorna för killen ifråga.
Har honom som en jättefin vänskap med honom nu och den vill man ju inte förstöra! Kan nöjja mig med den, men man vill ändå inte ge upp hoppet.

Jag har haft de här känslorna sen några år tillbaka typ. Har träffat andra för att ge det ett försök att släppa in någon annan men de har inte gått, kanske det har handlat om att jag inte träffat någon som varit tillräckligt bra nog? Att bli kär är inget svårt för min del, men att släppa in nån till 100% i hjärtat taremot.

Vem besitter förmågan att låsa upp dörrarna och låta livet gå vidare?

Tänker i allfall fortsätta försöka finna lyckan och hoppa på de "tåg som kommer" för man måste på något sett leva livet, man kan inte sitta hemma och vänta på mirakel. Tror tiden får utvisa vad som ska hända.
Har i alla fall träffat en som jag är intresserad av och tänker inte få dåligt samvete för att jag försöker gå vidare.

Vad skulle du göra om du var jag?