.

Denna dikt är skriven ur en väns perspektiv...

Jag är som skuggan bakom ett brinnande ljus,
man vet att jag finns där men glöms bort och släcks av en pust eller ett stilla sus.
Jag vet att jag inte direkt syns eller hörs,
och jag vet att jag är blyg, och att jag inte törs.
Att stå i centrum passar mig ej,
men att inte bli sedd känns inte heller okej.
Självförtroende är inget som jag äger,
och att skaffa det är nåt jg inte längre överväger.
Vad spelar det för roll, med eller utan?
Det är ändå bara som dimman på rutan.
det stryks bort lika fort som det kom dit,
men jag har vänjt mig och livet känns konstant skit.
Jag vill ju känna närhet och värme liksom ni alla andra,
är trött på att alltid ensam omkring vandra.
Jag är ensam, inombords jag skriker: Se mig!
Kommer jag någonsin hitta någon som förstår sig på mig?

Av: Mig 2005
Till: A...