.

Mobbning...

Mobbning förekommer ju i alla åldrar...
men det är helt sjukt vad långt ner i åldrarna just mobbning har tagit sig...
Eller kanske har det funnits mobbning hur långt tillbaka som helst, bara det att man inte användt ordet "mobbning". Antagligen.
Barn mobbas om allt och inget...de hittas på historier eller så anmärker de beteenden eller kläder eller hudfärg mm och de små liven kan säga de mest grövsta ord som man inte kan tänka sig.
Barn tar efter syskon, de dom ser på tv, vad föräldrar säger och tycker mm..de snappar åt sig allt och sedan försöker de använda det själva...

Vill påpeka att detta blogginlägg inte kommer utifrån nåt jag varit med om på jobbet utan jag vill mest skriva om det för jag nyss läste en artikel om mobbning på nätet.

Allt som är annorlunda ska påpekas, jag fattar inte hur man som förälder sen ska kunna skydda sitt barn från att bli mobbat? Tror dock inte att det går att förhindra, händer det så händer det...Tror det viktigaste är att få sitt barn att känna att det är bra som han/hon är utan att jämföra sig med de andra. Att ge barnet en trygghet samt se till att de bygger upp ett bra själlvförtroendet och får en bra självkänsla.

Jag har själv varit utsatt för mobbning och det var inte roligt. Det gick så långt så att jag bytte skola.
Jag var en mjukis-tjej som inte ville hänga med i modet och ha " MGB " jeans som då va så inne, jag ville hellre ha mjukisar men det var inte accepterat utan att anmärkas. Jag ville inte heller gå på alla dessa discon som var så populära. Jag älskade även mussepigg, och även om jag gick i femman så bar jag mina mussepiggtröjor stolt! Jag bara älskade mussetröjor och det spelade ingen roll hur mycket tjejjerna än försökte övertala mig om att de var barnsligt så hade jag i alla fall på mig dom för JAG VILLE DET!
De störde sig även på mig och även min bror för att vi var, som de kallade oss, "rikemans-barn". Det dom inte fattade var dock att vi inte var det. Dom tyckte det för att vi alltid var ute och reste så ofta till olika länder. Men i min familj prioriterar man. Man lägger pengarna på rätt saker och är ekonomisk medan de andra prioriterade att lägga pengarna på annat, som tillexempel dyra- prylar,kläder, leksaker mm...

Jag brukar säga att jag jag fick kärleken, tryggheten och uppmärksamheten genom min familj. Dom fick de dyra kläderna, prylarna men inte tiden med sina familjer så som jag fick. Jag menar inte med detta att det är fel att köpa dyra saker eller kläder till sina barn, men när man ersätter tid med sina barn i prylar och kläder så tycker jag det är fel. Att köpa sig till lycka kanske funkar i vissas öron, men inte i mina.

Mina föräldrar tyckte det var ett nästan måste att vara hemma och ha familjemys på fredagarna då vi alla i familjen var samlades och mös tillsammans med god mat och tittade på nåt familje-tv-program eller så spelade vi spel tillsammans eller umgicks bara vi. Tiden man har med familjen under en vecka då de ska lekas med kompisar, åka på aktiviteter och mor och far hade diverse möten, blev det inte någon kvalitetstid förrän på fredagarna.
Och det är något jag verkligen har uppskattat under min uppväxt!
Givetvis fick man åka till en kompis eller ta hem någon på en fredag men inte varje fredag. Å jag ville även gärna vara med familjen på fredagarna för jag tyckte om det och min bror lika så.

Men de som avgjorde att jag bytte skola var faktiskt min dåvarande klassföreståndare som fick bägaren att rinna över.
Jag hade precis börjat 6:an och redan i den åldern var jag kortare än de flesta, och en dag när vi satt i skolmatsalen och åt, satt jag på knäna på stolen för att slippa sitta med hakan i samma höjd som bordet...Då kom min lärarinna fram till mig och sa:

-Nora!!, så där sitter vi inte HÄR och äter, ska du sitta på det sättet kan du åka hem till ditt hemland i JAPAN, för där sitter ni ju så!

Jag trodde inte jag hörde rätt, men det gjorde jag. Jag blev helt förkrossad och sprang därifrån och satte sedan aldrig min fot på den skolan igen.
Kom hem och berättade allt för mor och far och efter att de ringt och fått det bekräftat av Idioten själv, så de sa att jag ALDRIG skulle behöva gå tillbaka dit mer. Å så blev det!
Mamma tog med mig på en resa till Danmark då vi bara hade mys jag och hon och när jag kom tillbaka hem va allt klart för att börja i ny skola.

Allt hade skett över mitt huvud vad det gällde skolbytet,
så det var bara att kliva in i ett okänt klassrum med en helt ny klass som tog emot mig med öppna armar . Alla gillade mig och ville vara med mig utan en person, som ogillade mig starkt.
Just den person är den tjej som just nu är en av mina närmsata vänner. Hon hade nämligen nyss börjat i den klassen och några veckor senare kommer jag instövlandes i klassen och hon som tidigare va så intressant blev inte längre så intressant när jag kom in som ny. Men efter en vecka eller två i samma klass fann jag och Frida varandra och vi finns verkligen för varandra alltid! Hon är en riktig vän som jag verkligen bryr mig om!

Först och främst undrar jag hur i helvete min lärarinna tänkte när hon sa just landet JAPAN, för det är ju inte det att jag har sneda ögon direkt, eller bryter på japanska när jag snackar?!
Hon ringde ett flertal gånger och ville be om ursäkt och jag som är en av de snällaste personerna på jorden som förlåter typ alla, men henne, kunde jag aldrig förlåta och har fortfarande inte gjort det. Det var för klumpigt sagt för att ens övervägas att förlåta.

Hon anmäldes aldrig för de va hon inte värd...hon var värd att få leva med att hon gått miste om en otroligt fin och duktig tjej i sin klass. Och hennes dåliga samvete ska hon fan få ha resten av livet. Det var så elakt så jag vill aldrig prata med människan.

Det jag aldrig riktigt kommer att förstå är just detta:

"Den som en gång mobbats blir senare en mobbare"

När jag kom upp i högstadiet hade jag ett gott självförtroende och trivdes bra med mina vänner som jag fått på den nya skolan..men det som var lite läskigt var att när jag skulle börja högstadiet skulle jag behöva möta den klass jag tidigare flyttat ifrån...

Jag som hade vuxit så mycket som person och mådde bra blev en sån där... en som mobbade.
Vet inte hur jag  tänkte när jag utsatte någon annan för det när jag själv visste hur det kändes att inte "passa in".
Kanske var det ett sätt att visa någon slags hämd på att jag är inget jävla mobboffer längre, utan nu är jag en av de "normala" eller "tuffa"? Jag skäms över att jag gjort det, nu i efterhand. Och jag vet att jag mobbade helt fel människor som inte hade gjort mig något ont heller.
Detta är inget jag är stolt över. och jag saknar verkligen en förklaring till hur i helvete de kunde hända.
Pratade öppet om just detta i en kurs på universitetet om hur det kan bli så att man utsätter någon för det när man själv varit med om helvetet.
Men inte heller där fann jag något svar då jag mötte andra som hade samma erfarenheter som jag, i den klassen när vi läste om just mobbning.
Jag kan inte heller säga att jag gjorde det för att bevisa att jag vågade för någon annan, för jag brydde mig inte om de va nån som såg på eller inte. Jag bara va allmänt dum!

När jag va ut i Mollösund i somras såga jag en av de som jag INTE varit snäll mot i mina dar...och jag skämdes så mycket när jag mötte honom så jag tittade ner i marken när vi passerade varandra. Sen när jag satt och käkade å såg honom stå och kolla på alla båtarna ville jag gå fram och be om ursäkt, men var helt enkelt för feg. Å jag ångrar det SÅ att jag inte bara kunde gått fram och sagt nåt.
Kanske han inte bryr sig ett skit NU, men jag vet ju hur de va DÅ!


Även om det kanske låter konstigt så ångrar jag inte att jag hade det lite kämpigt i grundskolan eller att min lärare sa som hon gjorde, för hade inte det hänt, så hade jag kanske inte haft de två vänner som jag fann i den nya klassen, visst vi kanske hade funnit varandra på högstadiet, men de är två personer som verkligen är viktiga i mitt liv, och det är Frida och Mr P!! Tänk va många roliga minnen vi har delat tillsammans å kommer dela tillsammans genom livet!

Vill med detta inlägg säga att ingen är perfekt allra minst jag!
Jag har hunnit göra mycket innan jag blivit den människa jag är idag både bra saker och mindre bra.
Och hela livet kommer man göra saker som speglas i sitt liv, bra och mindre bra saker.