.

Hej!

I morse vaknade jag innan alarmet ringde å satte mig rakryggat upp för att invänta väsandet från mina täta
luftrör, men inget väsande hördes! Jag mådde skitbra!
Kände att jag sovit jättegott de timmar jag fick sovit in natt.
Somnade om och sov tills klockan ringde.

Det tog emot MYCKET att gå upp då jag fortfarande var väldigt trött...
men kände att de var ju kort dag idag för mig på jobbet så
jag bet ihop och gick upp.
Blev piggare efter att ha tagit mig ett bad samt varit ute med hunden.

Åkte till apoteket och hämtade ut min medicin... Billigt NOT!
men de e ju absolut behövligt!




NÄR MAN KÄNNER SIG LITEN PÅ JORDEN...

De finns situationer i mitt liv då jag känner mig som 5 år...
Just vid läkarbesök är en typiskt sådan situation.
Jag hatar sjukhus och åker aldrig dit förrän de är akut.
Å då får jag oftast en knäpp på näsan för att jag envisats med att väntat för länge.
Jag är livrädd och helst av allt önskar jag just då att man hade mamma eller pappa med sig
som höll en i handen och pratade till en med lugnande ord, "allt kommer ordna sig"!

Men när man är "vuxen" blir de ju inte så.
Jag vet att ingen av mina föräldrar hade tvekat en sekund på att komma ner om jag ringt och bett om det..

Men jag måste erkänna att jag världssämst på att ringa och be om hjälp
när jag egentligen vill ha den.
Jag måste klara mig själv, tänker jag.
Men att åka som en dåre runt till alla andra när de är nåt på tok med dom,
de gör jag utan problem, å även om jag vet att jag har massa fina nära
och kära som aldrig skulle tvekat en sekund för att ställa upp, så låter jag bli att fråga.

I min journal på axessakuten, dit jag åkt innan när det varit akut, står det att jag är livrädd för
att vara där samt att jag är hysteriskt nål rädd.
Och var enda gång jag varit där så har de börjat med att
försöka förklara hur de ska hjälpa mig samt att allt kommer bli bra.

Där blir jag behandlad som om jag var just 5 år.
Låter kanske helt otroligt omoget, men det har gjort att
jag vågat lita på att dom inte vill göra mig illa utan bara vill mitt egna bästa.

Och en sån sak som att jag vet att jag får ett löjligt klistermärke efter de tagit blodprov
gör mig så otroligt lycklig, för då känner JAG att jag varit duktig.


Fick detta löjliga men söta klistermärket sistgång ja va tvungen å lämna blod.

Kan nu dagen efter att ha känt mig så liten å rädd som igår,
känna att det är konstigt vad man förändras i olika situationer.
I dag känner jag mig stark och självständig igen.

Och jag vet så väl med vilka ord och med vilket betende jag hade lugnat en annan om han/hon
var i exakt samma situation som jag var i igår,
MEN
Det förståndet finns inte någonstans när jag är i situationen själv å borde peppa mig själv.
Det finns inte någonstans när de väl gäller för min egen del.



Nä nu ska jag sova!!!
God natt på Er!!

Ha de bäst och ta vara på varandra,
å glöm inte visa &  säga till alla nära och kära
hur mycket dom betyder för just Dig!
Spara aldrig på komplimangerna!